mrludde

Om huvet var i en tjock dimma innan är det inte bättre nu, en tung klippa trycker ihop min bröstkorg och får mig att kippa efter luft. Det finns ingenstanns att gömma sig, familjen är överallt.. lämnar huset för att få luft och släppa på trycket innanför mina ögon. Dom får inte se mig såhär. 
Det är kallt och mörkt ute men har svårt att ta till mig kylan, smärtan från mitt bröst bedövar alla andra sinnen.
Jag går ner till vattnet och ställer mig på bryggan där jag blickar ut över det mörka vattnet, mobilen ringer men jag kan inte svara.. min röst svarar mig inte längre.. klumpen som växer blockerar min hals.

Känslorna skenar gång på gång iväg och i ett försök att kväva dom eller ersätta dom med annan smärta får träd, stolpar och själva betongen jag går på lida, eller snarare så får mina knogar lida..
Några är lite större än innan och efter att ha plockat ut stenarna så är det dags att gå hem igen, försäkrar mig först att föräldrarna inte är vid dörren och smiter sedan in.
Hinner nästan bara in och sätta mig innan mamma tittar in, på något sätt vet hon redan och lägger sina armar om mig utan att jag ens tittar upp.. det brister och tårarna kommer fram på nytt. Fan, ville inte att dom skulle se mig så..

Hela min lilla utflykt ikväll var dum det vet jag men jag blev förblindad av allt som hänt, det kändes naturligt att släppa lös allt. Det känns fortfarande tungt men ögonen rinner inte längre, dom är svullna och har nog ingen vätska kvar att dumpa ut..
Har redan blivit uppläxad för mitt beteende av A så jag är medveten om att det inte löser något, men när man är blind är det svårt att följa rätt väg.